Hemma igen...

Sammanfattningsvis är vi båda nöjda skidresan. Framförallt med tanke på förutsättningarna. Innan vi åkte ner trodde jag ju typ att det inte skulle finnas någon snö alls... Men det gjorde det. Det var bara "fostrande före" (i off-pisten).

Mycket sol, pistade backar, god mat, trevliga rumskamrater, bra skidlärare, bra utrustning, snygga skidkläder... allt var toppen.

Att My hade halvtid med lärare blev nog bara bra. Hon blev rejält utmanad med svåra övningar halva dagen, och kunde ta det lugnt och köra njut-åkning (eller vila) andra halvan.

Jag fick göra teknik-övningar, och fokusera mycket på tekniken när vi körde off-pist. Det var ju kul... jag tror faktiskt att jag utvecklades denna vecka. När vädret är för bra så åker man ju bara runt och har roligt. Det blir man ju inte duktigare av. Det ska vara svårt, och gärna lite jobbigt... det är fostrande.

Mängden komplemanger My fick för sina skidkläder var nästan komiskt. Flera gånger fick hon frågan vilken off-pist grupp hon åkte med. Och både guider och andra resenärer sa att de var grymt avundsjuka. Jag tror inte att det är så många andra resor där en skid-outfit kan göra så stor succé.

Och hemresan gick bra... Och allt var toppen... Och vi var ju friska hela veckan.... Och allt sånt där... Men...

Ett litet, litet men...

Väl hemma blev först jag sjuk... Och sen lite mera sjuk...
Och nu har vi båda testat oss positiva för Covid.
(Även om My är oförskämt pigg).
Men idag är även jag ganska pigg.

Men det kanske ingår i alla skidresor till Alperna numera?

Serre dag 3 och 4

Vi brummade igår iväg till fransk-italenska gränsen för att åka skidor... Men framförallt kanske för att äta lunch.
Pga vädret behövde vi jobba mer för att få bra åkning. Så förmiddagen krävde 25min ganska brant klättring (med skidorna på ryggsäcken), men på eftermiddagen räckte det med bara 15 min. O tur var väl det. För den italienska lunchen den var på riktigt. Beställer man lasagne i italienska Alperna så är det på riktigt. En rejäl låda med magiska mängder smält ost ställdes fram. Jag tänkte först att den var lite snål, då jag trodde den skulle delas på tre. Men sen kom två till... Det var inte snålt 🙂
Avslutande åket var ganska ballt. Vi hade parkerat en extra bil på andra sidan berget, och kunde därför göra ett långt åk ner på baksidan av systemet. Vi inledde med att åka ut på en smal kant, och sedan blev det skogsåkning på norrsidan. Tyvärr var snön lite kass. Men jag kan förstå hur bra det här åket kan vara.... Nån annan gång.
Idag blev det mycket övningar. Båda för mig o My. Vi får båda köra teknikträning. Även om den är lite olika. Mys lurigaste övning var nog dem där hon skulle svänga och blunda, för att verkligen känna balansen. Mina övningar handlar mycket om att åka mera effektivt. Dessutom fick vi träna på simulerad lavinövning idag. Det gick bra, alla fyra väskor överlevde.
Just nu är det snöblandat regn i dalen... Så vi hoppas att vädergudarna är snälla.

Serre dag 2

Den andra dagen bjöd på fint väder igen. Och i vår grupp blev det mycket pucklar o hård off pist.... Fostrande.
Idag fick My en riktigt lärare, som faktiskt kan förklara saker o lära ut med riktiga övningar... Inte bara mina försök till att säga "mjuka ben" och "carva mera"... Så det blir nog bra.
En annan sak vi har lärt oss med UCPA. Man ska aldrig skryta här. Man ska vara väldigt ödmjuk, och förstå att det finns andra människor som kan mer och är duktiga än du...
Till exempel, vi delar rum med en engelsk gentleman, Chris 54 år, som kör Telemark och ska testa offpist för (enligt honom) första gång. Jag o Ola har ju endå en del erfarenhet. Så vi berättar lite om hur det funkar. Om säkerheten på berget, o laviner o sånt där. Chris lyssnar o vi pratar på ett tag.
Sen när vi kommer in på ämnet vad han jobbar med, så kryper det fram... Han är lärare (instruktör) för engelska armen i wild life survival, med expertis på berg och svåra vinterförhållanden. Han är alltså killen de ringer in när de ska göra extra svåra övningar vid typ Mount Everest. Och han jobbar med flerdagars expeditioner på skidor 🙈 ... Det var bara off pist åkning han inte kunde så bra.
Så jaaa .. han är väl bara 1000x mer erfaren än mig när det gäller berg och laviner o sånt 🙂

Serre dag 1 - min åka sidor, ingen nöö...

Eftersom vi valde att flytta dykresan från jul/nyår till efter nyår så blev den ju typ halva priset... Dvs vi kunde få en till semester 🙂
Så nu är vi Serre Chevalier och ska åka skidor med UCPA. Vi har åkt ner med vår mtb kompis Ola. Och det ser ut att bli en fin vecka... Iaf soligt ☀️.
Det finns snö i backen. Men knappt någon snö utanför. Så vi i off-piste gruppen kan nog få en spännande vecka. Men men... det blir toppen.

Tjörnarparen med Glädjeknuff

I helgen var det dags igen. Årets bästa trail-lopp. Den andra helgen i februari samlas skånes ultra-löpare i Tjörnarp för att springa lite i skogen, vissa längre än andra. Numera kommer det folk från hela europa.
På tjörnarparen finns fyra vanliga sträckor, och en specialare.
Antingen kan man springa 50k, 50 miles (80k), 100k eller 100 miles (160k). Specialaren springs av Glädjeknuff. Glädjeknuff är en förening där löpare ger ungdomar med funktionsnedsättningar möjlighet att komma ut i skogen, känna fartvind i ansiktet, och uppleva något av det härliga med löpning.

Vår specialsträckning delade Tjörnarparen i tre delar, 9, 16, 9 km och vi växlade ”kaptener” som vi kallar ungdomarna i Joëletten. Man kunde springa en, två eller alla tre sträckorna....

Jag valde att spänna bågen i år och springa alla tre. Det är lite som att springa ett marathon, i lera, med en skottkärra. Super trevligt. Tur nog är vi många som hjälps åt. Det krävs många löpare, och excel-sheet för att planera glädjeknuffs stafett.

Däremot, med en vecka kvar till start så såg det mörkt ut. Flera löpare behövde hoppa av, sjukdom, skador och dubbelbokningar. Och vid ett tillfälle var vi nära på att stryka ett barn från listan.
Men, Tone ville inte ge upp. Och vi la ut fler annonser för "löpare sökes". Och jag är lite löjligt stolt över en av kontakt-annonserna. Jag tänkte "var hittar man folk som är knasiga nog att springa ultra lopp i februari"... Bland de anmälda så klart.

Så jag la upp ett inlägg på loppets facebook-grupp med titlen: "Är du anmäld, men osäker på om du orkar springa hela sträckan? - spring med glädjeknuff istället" Och det funkade. Vi lyckades locka till oss några som inte orkade springa sin vanliga sträcka, samt några som inte hade någon startplats till loppet men gärna ville springa.

Så 22 starka glädjeknuffare kom till start. Och vilken dag vi fick. Soligt väder, härlig stämning och nästan 5h löpning i glada vänners lag. Tydligen hade Max (14 år) signalerat "åka hem" när han först lyftes ut ur bilen och fick kall blåst i ansiktet... men när väl starten gick och skumpandet och hejandet började satt Max o skrattade.

Och det är som sagt en fantastisk upplevelse att springa med hejarklack. På sista sträckan sprang jag med Amina (17 år) som i över en timme sitter o tjoar, hejar och ropar "Bravo!". Hon blir nästan ledsen när vi närmare oss mål. Hon vill inte sluta. En annan häftig upplevelse är samarbetet. Vid en etapp så ska man klättra upp för en lerig vägg. Jag minns när jag sprang Tjörnarparen första gången, då kom jag nästan inte upp för denna backe. Jag var så trött att jag knappt orkade, och behövde pausa flera gånger på vägen. Med glädjeknuff pausade vi inget.

Vi ställde upp oss innan backen och satte en taktik: 3 personer längst fram, fyra på sidorna och restan fyller på bakifrån och knuffar varandra i ryggen. Och sen bara köttar vi, stadigt men utan stopp. Det blev som en rugby-formation, ett scrum-team. Och det gick... med max-puls och lite blodsmak i munnen kom vi upp på toppen utan problem. Tur nog hade vi en relativt lätt kapten på denna sträcka (Lone 13 år).

Jag delar även det som Lones pappa efteråt skrev i vår grupp. Det är sådant som gör detta extra trevligt:
"Stooort tack till er alla som gjorde den här upplevelsen möjlig för Lone och mig! Det är så värdefullt med såna här grejer som vidgar vyerna för Lone, men även för mig!
Lone kan verka lite reserverad, men när hon på väg in i bilen efteråt spontant säger ”roligt!” (Ett av ca tio ord hon kan säga) då värmer det! Ta åt er, det är er hon vill tacka! ❤️🙏"

Tack själv.

Luxor / Kungarnas dal

Denna dag var stora tempeldagen. Vi hade bokat in oss på guidad tur i Luxor. Avfärden var innan kl fem, då det var en ganska lång bussresa. Lite som att åka Malmö-sthlm över dagen för att gå på museum. Men det var det värt.

Väl i Luxor fick vi börja med en turistfälla, en albaster fabrik. Där de visade oss hur man tillverkade konsthantverk på traditionellt sätt, o sen ville de väldigt gärna sälja "with special discount"... My granskad deras sk handsnidade föremål nära, och var tämligen skeptisk. Men men, det fanns säkert lite hantverk under ytan.

Därefter åkte vi till kungarnas dal och fick gå ner i tre av gravarna. Otroligt häftigt. Och vår guide var väldigt duktig. Tydligen hade han studerat egyptologi och arkeologi i Kairo, samt jobbat flera år som arkeolog i Luxor. Men jobbade nu som turistguide då det var bättre betalt. Han berättade att de började med graven när faron fick tronen, och fortsatte tills hans död. Vilket gjorde att djupet på graven visade hur länge han regerade.

Nästa stopp blev en tur av Deir el-Bahari, ett tempel som byggdes av drottningen Hatshepsut. En kvinnlig farao som regerade i över 20 år. Hennes styvson, som blev farao efter henne, Thutmosis III, raderade efter hennes död bort nästan allt som hade med hennes namn att göra, vilket fick som resultat att man under lång tid inte visste att det funnits en kvinnlig farao.

Efter lunchen fick vi åka båt över Nilen, för att sen få avsluta med dagens höjdpunkt, Karnak templet. Det stora templet till solguden Amun-Ra. Under många århundraden var templet i Karnak det antika Egyptens huvudsakliga religiösa centrum. Väldigt episkt, och det var en mäktig känsla att få gå runt där samtidigt som solen närmade sig horisonten. Så ofattbart att denna enorma tempelstad är nästan 3500 år gammal.

Hotelldag

Denna dag hade vi dedikerat till återhämtning, ladda batterierna och allmänt zen.

Så My fick lite sovmorgon, och jag fick äntligen springa med en av löpgrupperna , 10 km ökenlöpning i soluppgången... väldigt avkopplande och trevligt. Väl tillbaka han jag med både en kaffe och en liten croissant innan det var dags för dagens andra pass. Denna gång körde vi båda 45min spinning o max-puls. Riktigt jobbigt. Vilket gjorde att resterande förmiddagens slappande i solstolen var extra avkopplande. Det är mitt tips på hur man slappnar av, kör ett rejält tempo pass först. Sen är det jätte lätt att koppla av.

På eftermiddagen gick vi ner till stranden utanför hotellet. Det fanns lite fisk, men kändes ganska meningslöst efter våra dykdagar. Så vi plaskade bara runt ett par minuter innan vi gav upp.

Dagens avslutande pass blev yin yoga i solnedgången. Det var mest andningsövningar, avslappning och lite stretch. Problemet med solnedgången i öknen är att när väl solen går ner blir det snabbt kallt. Så de sista avslappningsövningar var lite svåra då jag frös så mycket att tänderna skallrade som kastanjetter. Det är svårt att koncentrera sig på andingen då.