På tjörnarparen finns fyra vanliga sträckor, och en specialare.
Antingen kan man springa 50k, 50 miles (80k), 100k eller 100 miles (160k). Specialaren springs av Glädjeknuff. Glädjeknuff är en förening där löpare ger ungdomar med funktionsnedsättningar möjlighet att komma ut i skogen, känna fartvind i ansiktet, och uppleva något av det härliga med löpning.
Vår specialsträckning delade Tjörnarparen i tre delar, 9, 16, 9 km och vi växlade ”kaptener” som vi kallar ungdomarna i Joëletten. Man kunde springa en, två eller alla tre sträckorna....
Jag valde att spänna bågen i år och springa alla tre. Det är lite som att springa ett marathon, i lera, med en skottkärra. Super trevligt. Tur nog är vi många som hjälps åt. Det krävs många löpare, och excel-sheet för att planera glädjeknuffs stafett.
Däremot, med en vecka kvar till start så såg det mörkt ut. Flera löpare behövde hoppa av, sjukdom, skador och dubbelbokningar. Och vid ett tillfälle var vi nära på att stryka ett barn från listan.
Men, Tone ville inte ge upp. Och vi la ut fler annonser för "löpare sökes". Och jag är lite löjligt stolt över en av kontakt-annonserna. Jag tänkte "var hittar man folk som är knasiga nog att springa ultra lopp i februari"... Bland de anmälda så klart.
Så jag la upp ett inlägg på loppets facebook-grupp med titlen: "Är du anmäld, men osäker på om du orkar springa hela sträckan? - spring med glädjeknuff istället" Och det funkade. Vi lyckades locka till oss några som inte orkade springa sin vanliga sträcka, samt några som inte hade någon startplats till loppet men gärna ville springa.
Så 22 starka glädjeknuffare kom till start. Och vilken dag vi fick. Soligt väder, härlig stämning och nästan 5h löpning i glada vänners lag. Tydligen hade Max (14 år) signalerat "åka hem" när han först lyftes ut ur bilen och fick kall blåst i ansiktet... men när väl starten gick och skumpandet och hejandet började satt Max o skrattade.
Och det är som sagt en fantastisk upplevelse att springa med hejarklack. På sista sträckan sprang jag med Amina (17 år) som i över en timme sitter o tjoar, hejar och ropar "Bravo!". Hon blir nästan ledsen när vi närmare oss mål. Hon vill inte sluta. En annan häftig upplevelse är samarbetet. Vid en etapp så ska man klättra upp för en lerig vägg. Jag minns när jag sprang Tjörnarparen första gången, då kom jag nästan inte upp för denna backe. Jag var så trött att jag knappt orkade, och behövde pausa flera gånger på vägen. Med glädjeknuff pausade vi inget.
Vi ställde upp oss innan backen och satte en taktik: 3 personer längst fram, fyra på sidorna och restan fyller på bakifrån och knuffar varandra i ryggen. Och sen bara köttar vi, stadigt men utan stopp. Det blev som en rugby-formation, ett scrum-team. Och det gick... med max-puls och lite blodsmak i munnen kom vi upp på toppen utan problem. Tur nog hade vi en relativt lätt kapten på denna sträcka (Lone 13 år).
Jag delar även det som Lones pappa efteråt skrev i vår grupp. Det är sådant som gör detta extra trevligt:
"Stooort tack till er alla som gjorde den här upplevelsen möjlig för Lone och mig! Det är så värdefullt med såna här grejer som vidgar vyerna för Lone, men även för mig!
Lone kan verka lite reserverad, men när hon på väg in i bilen efteråt spontant säger ”roligt!” (Ett av ca tio ord hon kan säga) då värmer det! Ta åt er, det är er hon vill tacka! ❤️🙏"
Tack själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar